The truth hurts, and lies worse
En flytt till Norge
Den 13 juni den här sommaren tog min syster studenten. Nu är sommaren över och om två dagar flyttar hon till Norge. Både jag och Sara har förträngt det här med flytten, men med två dagar kvar tillsammans börjar det bli svårt att tänka bort det.
Jag vet att det kunde varit värre. Hon flyttar ändå till ett grannland och jag kan ta tåget dit ganska enkelt. Jag vet att hon inte kommer vara borta mer än ett år och att jag förhoppningsvis kommer kunna träffa henne på alla lov. Jag vet att vi kommer hålla kontakten och att ingenting kommer förändras mellan oss, men fortfarande..
Fortfarande så känner jag mig tom när jag tänker på vem som kommer sminka mig till alla fester jag ska på, vem kommer hjälpa mig med matten när det inte går och jag nästan börjar gråta, vem kommer klaga på mig när hela bordet skakar för att jag har ticks i vänsterbenet, vem jag ska kunna bråka med i flera timmar med försäkringen att hon alltid kommer finnas där ändå, vem ska jag kunna prata helt öppet med utan att bli dömd, vem som alltid kommer stå på min sida även när jag har helt åt helvete fel, vem ska jag ta ut min ilska på helt ovälförtjänt och vem ska jag ligga och prata med om allt mellan himmel och jord i flera timmar?
För hur mycket jag än förtränger det kommer det bli annorlunda utan henne. Det kommer va konstigt att vara enda barnet hemma. Jag vet att varken Sara eller jag vill ha ett alltför sentimentalt hejdå för det blir så mycket jobbigare då. Men hur kan man låta bli att vara sentimental när ens bästa vän flyttar till ett annat land?
